Ekumeniskt påskbudskap 2004 från presidiet i Sveriges Kristna Råd: Hopp i det djupaste mörker När våren är på väg, när vinterkylan släpper och naturen vaknar till liv, då firar Kyrkan påsk. Naturen stöder vår lyhördhet för att livet återvänder, ljuset värmer, det som var dött ges liv igen. Det är en fördel vi nordbor får alldeles gratis, att naturen och kyrkoåret talar samma språk. Påsk är liv och ljus från Jesu uppståndelse. På påskmorgonen ser vi korset från Långfredagen i bakgrunden. Ingen Påskdag utan Långfredag, vägen till liv går genom död. Kors och uppståndelse hör alltid samman. I år kan vi glädja oss åt att alla kristna, i öst som i väst, kan fira påsk på samma datum. Tyvärr är det en del av splittringen oss kristna emellan att vi oftast också har olika datum för vårt påskfirande. Men i år inträffar det, som vi skulle önska var en självklarhet. I år firar vi alla påsk vid samma tillfälle. Därför vill vi, fyra kyrkoledare i presidiet för Sveriges kristna råd, tillsammans tala om vår gemensamma tro på Jesu uppståndelse och om våra kyrkor som påskens kyrkor. Vi representerar de fyra kyrkofamiljer som ingår i Sveriges kristna råd: den lutherska, den frikyrkliga, den ortodoxa och den katolska. Vi delar samma tro på den Treenige Guden: Fader, Son och Ande. Vi tror på Gud i Jesus Kristus som lidit och dött för oss och som genom sin uppståndelse fört liv och oförgänglighet in i våra liv. Våra olika kyrkotraditioner lägger tonvikt och tyngdpunkt lite olika. Det har funnits en tendens inom den västliga kristna traditionen, och inte minst här hos oss i norr, att mest betona människans synd och skuld och Kristi försonande död på korset. Inom den östliga kyrkan ligger betoningen på uppståndelsens kraft och glädje. Idag känner vi oss inte längre bundna till vad den egna traditionen ger oss. Vi vill alla ösa ur den samlade kyrkans erfarenhet. Inte minst känner många av oss att vi vill bli smittade av den ortodoxa och österländska kyrkans uppståndelseglädje och med den nyuppvaknande naturen lovsjunga Gud för den levande Kristus. Vi tror att tillvaron bär på ett grundläggande påskmönster som kan hjälpa oss att se ett hopp i det djupaste mörker. Vi tror att påsktro kan hjälpa mot missmod, olust, känsla av meningslöshet, den depression som inträder när mörkret blir för kompakt och långvarigt. I evangeliet läser vi faktiskt om något liknande. Några av Jesu lärjungar är på väg till Emmaus efter hans död. Det är en grupp håglösa vandrare som inte ser någon mening mer med något. Den som de hade satt sin tilltro till och hoppats på är död. Men de fortsätter att gå vidare. Och bara det är något stort och oförklarligt. Människor som har förlorat allt, fortsätter ändå att leva, att gå framåt, att hoppas. Hoppet är det sista som dör i en människa. Det är en gudomlig kraft som driver oss framåt, även i till synes helt hopplösa situationer. Under sin vandring mot Emmaus slår en okänd vandrare följe med Jesu nerslagna lärjungar. De börjar tala med varandra. Och när vi människor bryter vår tystnad och ger ord åt det som finns inom oss, då händer det alltid något. När vi förmår gå ut ur vårt skal och öppna vårt innersta för varandra, då efterliknar vi - medvetet eller omedvetet - den Gud som i sig själv är dialog, relation, eller som vi säger mer teologiskt: den Gud som är Treenig, Fader och Son i Andens enhet. Det finns en fördold gudomlig närvaro som ibland kan drabba oss, när vi minst väntar det. När allt tycks mörkt, kan det tändas en liten och flämtande låga som visar vidare. Så var det också under Emmaus-vandringen. Den döde Jesus var inte död utan genom sin uppståndelse hade han besegrat dödens och syndens välde och kunde i ny gestalt gå med sina lärjungar på vägen. Genom uppståndelsen har alla rummets och tidens gränser sprängts. Evigheten bryter in i tiden. Härligheten möter oss i ringhet och förakt. Livet bryter igenom dödens pansar. "Även det tunga, även det bittra, även det obegripliga, är en nådens budbärare och manifestation." Genom sin uppståndelse från de döda har Jesus blivit allas vår fördolde Med-vandrare, som vill leda oss förbi alla hinder på vår väg, så att vi kan nå fram till det liv utan slut som han vill ge oss del av för evigt. I varje människas bröst finns en längtan efter detta eviga liv. En längtan som inte kan utrotas. . Samtidigt finns det hos många en slags misstro gentemot det som är alltför vackert och idylliskt. Vi är alla 1900-talets barn, barn av den dödens kultur som detta århundrade gav i arv åt oss. Ett tungt arv av förintelse, etnisk rensning, folkmord. Inget århundrade har sett så mycket blod flyta. Inget århundrade har förnedrat människan så mycket. Kan man tro på Jesu uppståndelse efter Auschwitz, Gulag och Hiroshima? Bara om man också kan känna igen den korsfäste Jesu anletsdrag i varje plågat människoansikte i Auschwitz, Gulag och Hiroshima. Kors och uppståndelse hör oupplösligt samman i kristendomen. Guds solidaritet med varje söndertrasad människospillra är total. Jesu kors skymtar fram i varje mänskligt kors. Men Guds solidaritet med människan går utöver dödens gräns. Gud vill dela sin eviga glädje med oss, därför blir han människa i Jesus, lider, dör och uppstår. Allt för vår skull. Kristendomen bärs av påsken. Vi kristna är påskens människor. Vi har mött en kärlek som uthärdar allting och bär evighetens solstrålar in i vår värld. Det är så, även om det inte alltid märks och syns. Trots att vi kan tyckas splittrade och oeniga i mycket besjälas vi av ett hopp om att Jesus, han som uppstod och besegrade synd och död, också skall besegra vår splittring. Vi är ett folk på väg. Att vi i år firar påsk på samma dag inspirerar oss att gå vidare på väg mot den fulla enhet vi ber om och längtar efter. Allt vill hjälpa oss: solen lyser, fåglarna kvittrar, blommorna slår ut och doftar, naturens färger återvänder. Det är påsk, och vi vill inbjuda alla att leva i påskens tid. Som den danske teologen och diktaren Grundtvig uttrycker det i en psalm: Från död till liv kallas vi att leva i alla somrars sommar. Presidiet i Sveriges Kristna Råd Biskop Anders Arborelius, ordf Stockholms katolska stift Ärkebiskop KG Hammar Svenska kyrkan Missionsförest. Krister Andersson Svenska Missionskyrkan Biskop Dositej Motika Serbisk ortodoxa kyrkan