I det följande ges inga konkreta detaljförslag, utan bara synpunkter på texten utifrån vissa övergripande ekumeniska synvinklar. SKR:s referensgrupp har inte förhållit sig till frågorna på s 7 - 9, utan har följt kyrkohandbokens indelning i stort. Gruppen är imponerad över det gedigna arbete som ligger bakom förslaget, särskilt då det gäller en ingripande förnyelse av gudstjänstlivet inom Svenska Missionskyrkan. Vi önskar också uttrycka vår uppskattning av den öppenhet gentemot andra kyrkor som visas genom att olika kyrkor och ekumeniska orga-nisationer får reagera på förslagen.
Detta konstaterande medför också åtminstone två slutsatser. Denna kyrkohandbok är inte en-hetlig och kan inte vara det. Därför måste man vara beredd på fortsatta förändringar i många detaljer, och det inom en relativt snar framtid. Vidare behövs det mycket teologiska och litur-givetenskapliga samtal och analyser för att ledning och medlemmar ska förstå varför man använder vissa termer och vissa former. I det följande vill SKR bidra till analysen framför allt genom att ställa en del kritiska frågor. Vi är tacksamma för de utförliga citat ur Svenska Missionskyrkans andra grunddokument och de teologiska och andra anvisningar som står vid början av varje större avsnitt. Dessa kan vara utgångspunkt för samtalen både inom församlingarna och med ekumeniska vänner. Förhopp-ningsvis blir de efter remissomgången ännu tydligare. I inledningen (s 5) betonas vidare att man vill uppnå ett samspel mellan frihet och ordning och att man ännu mer än förr vill låta församlingen ta del i gestaltningen av de olika akterna. Både för församlingsgemenskapen och för de ekumeniska relationerna är det då viktigt att alla vet vem som fattar det slutliga avgörandet om hur gudstjänsten kommer att utföras. Det framgår inte tydligt i KH var någonstans slutansvaret ligger. Detta står kanske i något av de andra offi-ciella böckerna inom Svenska Missionskyrkan, men det kunde vara bra att kort redogöra för detta i inledningen till KH. Ett intressant konkret exempel är evangelieboken (s 15). KH vill följa den ekumeniska Evan-gelieboken 2003. Trots att Svenska Missionskyrkan och andra samfund har medarbetat i dess tillkomst, är det enbart Svenska kyrkan som till slut beslutar vilka texter som skall väljas. Det vittnar om stort ekumeniskt förtroende, men avhänder man sig inte därmed möjligheten att anpassa Evangelieboken till de egna behoven? Sedan är det inte helt klart hur nödvändigt det är att följa Evangelieboken i den konkreta församlingsgudstjänsten. Därmed kommer frågan vad som beslutas av samfundet, vad av den enskilda församlingen, vad av andra kyrkors or-gan. Dessutom frågas vilka som är beslutsfattarna på de olika nivåerna. Samma vaghet gäller vissa skrivningar i KH beträffande termerna "församling" och "kyrka". Dessa definieras inte gentemot varandra. KH:s utgivare "Svenska Missionskyrkan" (se titel-blad), det nya namnet för Svenska Missionsförbundet. Men själva samfundet omnämns knap-past i hela texten, som utgår från att så gott som alla gudstjänster sker inom den lokala för-samlingens ram. Ett typexempel är satsen "Gudstjänst, dop och nattvard är konstituerande för den kristna för-samlingen" (s 11). Istället för termen "konstituerande" skulle man kunna skriva "grundläg-gande för" eller "de viktigaste synliga tecken på". Men framför allt saknas ämbetets plats och i dess förlängd den strukturerade kyrkans plats i gudstjänstlivet. Behövs inte ämbetet för gudstjänsten? Kanske inte i en väckelsetradition där lekmännen leder samlingarna, kanske är den nedtonad här då även idag många små församlingar leds av lekmän. Men det har ekume-nisk betydelse om ämbetet får en formell plats eller ej. Vidare saknas i denna sats den bredare gemenskapen utöver den lilla församlingens gräns (fast den kanske antyds i nästa mening "Där är den samlade gemenskapen tydlig.") Alltså: var kommer samfundet in i bilden, både teologiskt och spirituellt? Och ännu vidare: var och hur uttrycks gemenskapen med alla andra samfund som tillsammans utgör Kristi universella kyrka på jorden?
Det noteras också att det inte finns någon ordning för väckelsemöten eller omvändelsemöten. Dessa var åtminstone förr viktiga för väckelsefolket. Förekommer de inte längre i Svenska Missionskyrkan, inte ens i moderniserad form? I detta sammanhang märks också att det endast finns en kort inledning om predikan (s 16), men att KH för övrigt inte säger något om predikans sammanhang med och plats i gudstjäns-ten. Vilken ställning har predikan inom Svenska Missionskyrkan? Vilken teologi om predikan förhärskar? Styr t.ex. predikoämnet också valet av psalmer och böner? Vilka former kan pre-dikan ha (monolog, dialog)? Vore predikan inte värd en teologisk motivering, liksom de andra momenten motiveras teologiskt? Dessa tre punkter anger att Svenska Missionskyrkan är på väg från väckelserörelse till etable-rad kyrka. Kap. 1. Gudstjänsten Vi har inte gått närmare in på förhållandet mellan Ordets gudstjänst och bordets gudstjänst eller måltiden, men referensgruppen menar att indelningen i detta kapitel är litet oklar. De allmänna anvisningarna (s 10 - 16) är på sin plats, liksom ordningsföljden i de två huvudal-ternativen (s 17 - 18). Sedan skulle man förvänta sig något om Ordets gudstjänst och dess olika delar, både via anvisningar och via olika exempel, ungefär på samma sätt som KH gör för Bordets gudstjänst och Måltidens ordning (s 23-29). Men man får där endast exempel. Sedan blir det en annan fråga hur man fördelar anvisningarna i detta kapitel. Skall alla vara i början? Eller skall också de två huvuddelarna ha var sina (kortare?) anvisningar? I samband med texterna för trosbekännelserna (s 22) har vi diskuterat det pastoralt riktiga i att endast ge den ekumeniska översättningen av dem och av Herrens bön (s 27). I ekumeniska sammanhang går ju Svenska Missionskyrkan före i att använda den nya texten. Det kan emel-lertid ge vissa komplikationer vid ekumeniska gudstjänster, eftersom katoliker och ortodoxa i praktiken ännu inte känner till denna version alls. Sändningsmomentet vid slutet av gudstjänsten kanske skulle kunna betonas litet mera (s 28). Nu hänvisas endast till några lämpliga bibelcitat. Finns det möjlighet att ge exempel på att gudstjänstledare också säger några "egna" ord eller ber en bön för de utsända?
Texten om dopets innebörd (s 30-33) är litet svävande. Man kan tänka sig att orsaken är att dopsynen i Svenska Missionskyrkan är oklar och att olika uppfattningar bryts med varandra inom Svenska Missionskyrkan. Här ges några exempel på oklarheter. Det gäller först dopets eget innehåll. Vad sker egentligen vid dopet? KH reagerar visserligen mot att dopets innehåll är den döptes namngivning (s 31) och säger att man "döps till Kris-tus", men undviker att förklara vad detta innebär. Texterna hänvisar till Kristi död och upp-ståndelse, men säger inget om att striden mellan död och liv tillämpas vid doptillfället. I an-visningarna sägs inget och i dopordningen några oklara ord om syndafallet och döden respek-tive om frälsningen som innebär att man är död för synden och lever det nya livet som Guds barn. Vad innebär "dopet till Kristus" enligt SVENSKA MISSIONSKYRKAN? I KH talas däremot flera gånger om dopets relation till tron, vilket är förståeligt med tanke på de många diskussionerna om detta i den frikyrkliga historien. Utan att direkt uttala det får man intrycket att tron för KH är viktigare än dopet, även om man bör hålla ihop de två så mycket som möjligt. Man kan t.ex. "bli medlem i väntan på dop" (s 32). "I en del församling-ar tar men emot barn som medlemmar på föräldrars önskan" (s 32), men därvid krävs tydligen inte dop utan det kan räcka med barnvälsignelse. Vid konfirmationen finns "den som inte ännu är beredd att … låta döpa sig", men ändå kan delta i konfirmationens avslutningsguds-tjänst (s 47). Trots alla försök att knyta samman dop och tro och medlemskap, förblir i dessa fall enheten endast en teoretisk eller from förhoppning. Man kan fråga om det är pastoralt försvarbart att gå människornas personliga önskningar så långt till mötes att sambandet mel-lan dop, tro och medlemskap blir grumligt. Stycket om "dubbel doppraxis" (s 32) är viktigt. Valet mellan dop och välsignelse av små barn kan vara en av de lösningar som förhindrar att någon döps som barn och senare känner behovet att bli döpt på nytt för att personligen uppleva sin Gudsrelation. Detta är kanske inte så unikt som det kan se ut. Också i andra traditioner (katolska, lutherska) råder man allt oftare människor att vänta med dopet, särskilt när föräldrarna inte själva är troende och aktiva krist-na, och ger då möjlighet till en särskild barnvälsignelse. Vid barndop betonas mycket församlingens ansvar tillsammans med föräldrarna (s 31). Man kan ställa frågan om det i första hand är på församlingens tro eller på föräldrarnas tro som ett litet barn blir döpt? Man går nämligen utförligt in på församlingens uppgifter medan föräld-rarna inte längre omnämns, trots att dessa har det första ansvaret för sitt barns uppfostran i tron. KH:s slutliga version kan här kanske lägga accenten litet annorlunda. KH talar på tre olika ställen om "bekräftelse", dels dopbekräftelse (s 33), dels trosbekräftelse och/eller dopbekräftelse vid välkomnandet av nya medlemmar (s 41) och dels dopbekräftelse vid konfirmationen (s 47f). Kanske skulle det vara bra att på något ställe infoga ett stycke där sammanhanget framkommer ur ett helhetsperspektiv, så att även andra kyrkor får större tyd-lighet i vad denna bekräftelse innebär såväl teologiskt som pastoralt som praktiskt. I KH talas också utförligt om dopets relation till församlingen, nämligen så att man blir med-lem i församlingen där dopet sker (s 41). Man blir tydligen dessutom medlem i samfundet, därför att man använder Svenska Missionskyrkans dopordning (s 32). Men det sägs inget om konsekvensen av dopet beträffande samfundsmedlemskapet? Också det principiella förhållan-det mellan församlingen och samfundet förblir oklar i KH. Kanske kan man säga några få ord om det i inledningen till den definitiva utgåvan. Beträffande de ekumeniska relationerna sägs det att ett intyg om dopet behövs i fall man skall skrivas in i en annan kyrka, vilket innebär att KH förutsätter dopets giltighet även vid över-gång (s 32, 41). KH talar dock inte alls om s.k. dubbelt medlemskap (utom kanske indirekt om välkomnande av aktiva medlemmar i Svenska kyrkan, s 41), vilket är ett teologiskt och ekumeniskt problem åtminstone för vissa kyrkor. KH är också tyst om så kallade "konversio-ner" eller formella övergångar från den ena till den andra kyrkan, som förmodligen återfinns bland dem som välkomnas (s 41f). Kunde det kanske vara bra att skriva tydligare och utifrån ett helhetsperspektiv om dessa fenomen? Nu får man intrycket att KH endast förutsätter att nya medlemmar kommer från andra frikyrkor i Sverige.
a) Konfirmationen hör i de ortodoxa, katolska och lutherska kyrkotraditionerna ihop med do-pet. Men den har där fått olika gestaltningar med olika innebörd. Litet grovt sagt innebär kon-firmationen för lutheraner och katoliker den personliga trosbekännelsen och förnyelsen av doplöftena. För ortodoxa och katoliker är konfirmationen fullbordan av dopets sakrament ge-nom meddelandet av den Helige Ande till vittnesbörd i världen om den kristna tron (vilket för katolikerna sker på basis av den personliga förnyelsen av dopets tro och doplöftena). Mot denna bakgrund är det lite oklart vad konfirmationens teologiska innebörd är i KH. Det sägs att konfirmationsundervisningen skall leda fram till "ett personligt ställningstagande", men den behöver inte leda till en bekräftelse av varken tro eller dop (s 47). Också den som inte vill bekräfta tro eller dop kan delta i konfirmationsgudstjänsten. Det noteras här att till följd av denna möjlighet inget personligt ställningstagande krävs i själva gudstjänstakten, och det är helt konsekvent. Men frågan förblir: vad innebär då denna akt för denna person? Sedan noteras ett oklart uttryck: "Om konfirmander döps på grund av personlig bekännelse, bör detta innebära medlemskap i församlingen" (s 48). Kan man som (halvt-)vuxen döpas utan personlig bekännelse? Eller tolkas satsen då fel? b) Beträffande bikten börjar anvisningarna att säga något om varje kristens och diakonens själavårdande samtal, men där sägs inget om pastorns själavård (s 50f). Det sägs heller inget om skillnad och överenskommelse mellan samtal och bikt, vilket kunde vara nyttigt för en fördjupad syn på bikten. Man skulle kunna önska vissa teologiska och pastorala fördjupningar här, så att pastorer och andra inte förväxlar dessa två olika saker. Vidare är bikten tydligen enbart pastorns och inte diakonens uppgift (uttryckt i frågorna vid deras vigning, s 92f). Det kunde kanske uttryckas också mera direkt i anvisningarna. c) Beträffande vigsel uppmanas Svenska Missionskyrkan allvarligt att ändra ordningen på s 54. Där står "ekumenisk vigselgudstjänst" under huvudrubriken "vigsel utan laga verkan". "Ekumenisk vigselgudstjänst" tillhör en av formerna för "vigsel med laga verkan", alltså litet högre upp. Vidare kan man fråga om anvisningarna kring "vigsel utan laga verkan" verkligen är helt ade-kvata (s 54). I många länder medför skilsmässan mellan stat och kyrka att staten kräver en civil vigsel före en eventuell kyrklig vigselakt och förbinder civilrättsliga följder enbart vid den civila akten. Undantagsvis godkänner vissa andra kyrkor då också äktenskap som är en-bart kyrkliga utan civilrättsliga följder, för att paret då kan ta emot kyrkans sakrament. Men då är dessa vigslar "hemliga". Här förutsätter dock KH att det handlar om en offentlig handling i en offentlig gudstjänst. För att markera skillnaden skall vissa ord som antyder att de blir man och hustru utgå. Därmed får man i offentligheten intrycket att det handlar om en välsignelse över en samborelation eller en partnerskapsrelation. Genom utelämnandet av dessa ord blir det alltså oklart vad akten handlar om.
Varför finns det endast ett exempel på invigning av en orgel och inte av andra musikinstru-ment (s 82)? Enligt frikyrkotraditionen är en flygel eller ett piano/harmonium eller även en gitarr lika goda musikinstrument. Ser man här förskjutningen från väckelserörelse till kyrka konkretiserat? Kan man i anvisningarna också säga något om andra musikinstrument? Termen "dopkälla" är inte så känd i andra kyrkliga traditioner (s 35, 82). Vill KH undvika termen "dopgraven"? Om ja, varför? Har detta att göra med den oklara dopteologin, som nämnas ovan? Beträffande invigning av olika bruksföremål finns det olika traditioner (s 81-85). Ortodoxa och katoliker viger klockor och nattvardskalkar och många andra saker. Men man kombinerar inte detta med invigningen av kyrkorummet, då endast altaret får en speciell vigning. Orto-doxa och katoliker känner också välsignelse av ljus, men inte av ljusbärare. Svenska kyrkan känner inte till sådana invigningar eller välsignelser alls, som ju avskaffades vid reformations-tiden. Förslagen i KH är därför en riktig innovation, som det är intressant att ta del av. Det avvaktas med spänning hur andra reagerar, men det betonas också att Svenska Missionskyr-kan har en väl genomtänkt teologi bakom dessa invigningar och välsignelser.
Det verkar som KH har några nya termer för att ange gudstjänstakten (s 90). Förr använde man inom väckelserörelsen endast termen "avskiljning", nu förekommer dessutom två nya termer, dock utan klargörande av deras innebörd. Man kan därför undra över motiveringen samt valet och hoppas att den definitiva texten ger en närmare förklaring (ungefär som i nästa stycke). Inom Nordiska ekumeniska rådet finns ett forskningsprojekt angående denna termi-nologi som författarna till KH kan ta del av, så att terminologin används i likhet med andra kyrkors termer. Det ser ut som "ordination" handlar om vigning av pastor
och diakon, helt i enlighet med and-ra kyrkors tradition. Vidare kan man ställa frågan om innehållet i termen "att förvalta sakramenten" som tydligen tillhör ansvarsområdet för pastorerna (s 92, 97). Vilka sakrament menas konkret? Vilket teo-logiskt innehåll lägger Svenska Missionskyrkan in i termen "sakrament"? Dessa frågor ställs eftersom trons grund och gränser också talar om "olika nådemedel: Ordet, dopet, nattvarden, bönen och bikten", (s 50). Andra frikyrkor brukar använda termen "heliga handlingar". Slutligen är det oklart vem som egentligen "förvaltar" sakramenten. Är det samfundet, eller församlingen, eller pastorn? Eller har alla tre i olika grad ansvar för det rätta förvaltandet av dem? En närmare förklaring kunde kanske förekomma diskussioner både inom SVENSKA MISSIONSKYRKAN och i ekumeniska relationer.
Sundbyberg, 2003 - 03 - 06 Sveriges Kristna Råds styrelse KG Hammar Thord-Ove Thordson |
|||