Yttrande över Ett utvidgat skydd mot diskriminering. Betänkande av Diskrimineringsutredningen 2001 (SOU 2002:43)
Vi anser att exakt samma resonemang kan föras när det gäller trossamfund. Även för ett trossamfund kan det vara väsentligt och nödvändigt för legitimiteten att den som arbetar i trossamfundet också tillhör detta. Den som är anställd i trossamfundet företräder samfundet i dess kontakter med samhället i övrigt och uppfattas med största sannolikhet också av tredje man som en sådan företrädare. Utredningen har dock valt att diskutera religiösa sammanslutningar för sig. För sådana sammanslutningar skall - till skillnad från organisationer för t.ex. homosexuella och funktionshindrade - därutöver gälla att krav på tillhörighet får ställas bara för dem som skall arbeta "i funktioner som berör själva religionsutövningen" (s. 166, vår kurs). För anställda som arbetar med andra arbetsuppgifter bör det enligt utredningen däremot inte vara tillåtet att kräva tillhörighet. Det finns ingen närmare beskrivning i betänkandet av vilka
funktioner som på detta sätt kan anses "beröra
själva religionsutövningen". Utifrån uttalanden
som har gjorts av DO i Det är i alla kyrkor viktigt för den egna identiteten att såväl de som är anställda som de som är vigda/ordinerade som präster, pastorer eller diakoner är delaktiga i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Detta uppdrag delar de för övrigt med alla andra som tillhör kyrkan eller församlingen. Med den förutsättningen går det inte att hävda att några av dem som verkar inom kyrkan kan undantas från det gemensamma uppdraget. Ett exempel på detta uttrycks i Svenska kyrkan genom "principen om den dubbla ansvarslinjen" som har ansetts som en så viktig del av Svenska kyrkans identitet att den kommit till uttryck i lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan (se prop. 1997/98:116 s. 45 ö.). Det har varit en medveten strävan att i det inomkyrkliga regelverket, kyrkoordningen, komma bort från en uppdelning i kategorier av olika medarbetare. Alla som arbetar i Svenska kyrkan, såväl vigda som icke vigda, förtroendevalda, anställda och frivilliga medarbetare är lika viktiga som företrädare för Svenska kyrkans uppdrag. Att peka ut vilka som arbetar med uppgifter som "berör själva religionsutövningen" och där krav på medlemskap skulle kunna få ställas blir mycket underligt och utifrån en kyrkas identitet närmast omöjligt. Det är viktigt att hävda samfundens rätt att se religion och övertygelse som en kompetens som arbetsgivaren har rätt att kräva. Om samfunden räknas till den ideella sektorn, så kan man undra hur den sektorn ska kunna upprätthållas om man inte garanteras att kunna ha idébärare anställda på alla nivåer. Vi frågar oss var går gränsen mellan den kompetens som en arbetsgivare har rätt att kräva och diskriminering. En gräns skulle kunna vara skillnaden mellan att säga "för att få detta jobb måste du vara med i `vårt´ samfund eller dela dess värderingar" och att säga "på grund av att du har denna tro så får du inte bli anställd". En sådan distinktion skulle i många fall vara avgörande. Den skärpning som föreslås i betänkandet går inte i den riktningen, snarare pekar den mot att det blir svårare i fortsättningen att kräva att den anställde delar det anställande samfundets värderingar. Även om olika trossamfund eller religiösa sammanslutningar skulle göra olika bedömningar av i vilka situationer det går att bortse från ett krav på tillhörighet, så är det väsentliga att trossamfunden själva måste få avgöra när det går att bortse från företrädarrollen i en anställning eller när andra faktorer väger över bristen på tillhörighet till samfundet. Detta kan lämpligen åstadkommas genom att det i lagstiftningen tas in ett undantag motsvarande det som finns i arbetslivsdirektivet, vars räckvidd sedan får uttolkas av domstolarna, ytterst EG-domstolen.
Vi ser inget sakligt skäl till varför man skall skilja på de krav som kan ställas på en företrädare för en ideell organisation beroende på organisationens ändamål. Det finns ingen logik utifrån EG-direktiven att så starkt framhålla betydelsen av arbetsuppgifternas karaktär bara när det gäller trossamfund och inte i lika hög grad erkänna betydelsen av företrädarskapet för ett trossamfund som för en organisation av annat slag. Vi får ett intryck av att utredningen har velat snäva in möjligheterna för just trossamfund att ställa krav på medlemskap, något som är märkligt med hänsyn till att det i arbetslivsdirektivet (artikel 4 p. 2) finns en särskild undantagsmöjlighet just för organisationer vilkas verksamhet grundar sig på religion eller övertygelse. Det undantaget torde för övrigt ha skrivits in i direktivet på uttryckligt önskemål från kyrkligt håll och med hänvisning bl.a. till Förklaring nr 11 i slutakten till Amsterdamfördraget. Utredningens skäl för att inte ta med undantaget framstår
inte som särskilt övertygande (se s. 280). Det är inte
heller tillfredsställande att utredningen själv gör tolkningar
av innebörden i motivskrivningarna och använder dessa som
stöd för att underlåta att ta med undantaget i lagen
så att inte "onödiga tvister" skall uppstå.
Tvärtom bör det anses rimligt att trossamfunden får
den möjlighet till undantag som EG-direktiven ger och att det genom
EG-domstolens rättspraxis får uttolkas vilken räckvidd
undantaget har. Avslutning Detta remissvar har sammanställts av Lennart Molin, direktor för socialetik och ekumenisk diakoni på SKR. Sundbyberg 2002-09-12 Anders Arborelius
|
|||