|
Övergripande synpunkter Undertecknande organisationer kan konstatera att de
föreslagna miniminormerna i vissa delar ger asylsökande ett
bättre skydd än den nuvarande svenska lagstiftningen, Undertecknande organisationer vill vidare poängtera att "Förslaget omfattar endast miniminormer för att bevilja och återkalla flyktingstatus. Det innehåller inte miniminormer för att avgöra huruvida personer kan vara berättigade till skydd enligt andra internationella instrument eller i övrigt har skyddsbehov." Ovan angivna ställer stora krav på nationella, i detta fall svenska, lagstiftare men framförallt på handläggande myndigheter i respektive medlemsland, speciellt om landet ger skydd till en vidare krets än dem som omfattas av Genèvekonventionen. Enligt Utlänningslagen har också "skyddsbehövande i övrigt" en rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Undertecknande organisationers erfarenhet av svenska myndigheters tillämpning av "Dublinkonventionen" reser allvarliga farhågor avseende Europeiska asylrättsliga miniminormers tillämpning i Sverige. Exempelvis så utreds ej en sökandes skyddsskäl
innan dess beslut fattas om att tillämpa "Dublinkonventionen".
Förfarande medför att svenska regler om "skyddsbehövande
i övrigt" inte läggs till grund för bedömningen
oavsett om sådan grund för uppehållstillstånd
saknas i det land till vilket verkställighet är tänkt
att ske. Likaså tillämpas ej Utlänningsförordningen 7 kap 1 § vid beslut grundat på 3 kap. 4 § andra stycket 6 p. trots uttrycklig angivelse därom i förarbetena ( Prop.1996/97:87 sidorna 12-13). Med stöd av ovan givna exempel anser undertecknande organisationer att det krävs ytterst detaljerade anvisningar från lagstiftaren för det fall Sverige skall praktisera en ordning med miniminormer avseende förfarande för att bevilja flyktingstatus. Utan dylika detaljerade anvisningar föreligger en uppenbar risk för att tillämpande svenska myndigheter bortser från gällande svensk lag och i stället lägger Europeiska miniminormer till grund för beslut rörande asylsökande i Sverige. Synpunkter avseende enskilda artiklar Artikel 8 , punkt 7 Mot bakgrund av att Sverige valt att utanför Genèvekonventionens
ram reglera skydd för dem som förföljs på grund
av kön så måste förfaranderegeln i artikel 8 punkt
7 gälla som norm vid utredning av alla ansökningar om uppehållstillstånd
i Sverige, oberoende av om den sökande kan tänkas komma att
bli betraktad som konventionsflykting eller ej. Artikel 11 I miniminormerna bör ingå att förvar av underåriga endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. (jämför FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 37 (b)) Artikel 13 och 14 Undertecknande organisationer kan inte nog understryka behovet av kontinuerlig utbildning för utredare, handläggare och beslutsfattare i ärenden rörande ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige. Även om Sverige har en lagstiftning som på många punkter ger ett vidare skydd än i övriga Europeiska länder så finns brister vid handläggningen av enskilda ärenden. Dessa brister uppfattar vi som till stor del beroende på att handläggande myndigheter inte ges de resurser som de skulle behöva för att med hög kvalité kunna handlägga ärenden rörande ansökningar om uppehållstillstånd. Resursbristen leder inte bara till pressade arbetsförhållanden utan också till att varken tid eller pengar kan avsättas till nödvändiga utbildningsinsatser. Under punkten 14 (c) föreskrivs att personal som intervjuar personer som befinner sig i en särskilt utsatt ställning och underåriga ska få den grundläggande utbildning som krävs med hänsyn till sådana personers särskilda behov. I kommentaren till denna punkt hänvisas till de arbetsuppgifter som anges i artikel 10.2. som avser underåriga utan medföljande vuxen. Undertecknande organisationer anser att den aktuella specialutbildningen ska ges till alla som intervjuar underåriga, d v s även sådana underåriga som ingår i en familj. Artikel 18 I enlighet med vad som anförts ovan kan inte en
svensk myndighet, som grund för beslut om avvisning till annat
"dublinland" låta sig nöja med enbart information
om huruvida den sökande kommer från, eller har viss anknytning
till, nämnda land. Ovan angivna gäller för tillämpning av både punkterna a och c i förevarande artikel. Artikel 19 Miniminormerna i den föreslagna artikeln leder till det svenska förfarande måste ändras. Den information vi idag har är att en asylsökande i Sverige inte erhåller den information som anges i artikel 19 i kommissionens förslag. Artikel 21 och 22 I Utlänningslagen regleras frågan om bedömning
av säkra tredje länder i 3 kap 4 § andra stycket 4p (och
avseende Dublinkonventionen 6p). Vår bedömning är att artiklarna 21 och 22 samt principerna i bilaga l medför behov av en fullständig revision av det svenska regelverket. Det måste vid nämnda revision tydligt markeras att ett krav för att bedöma ett land som säkert tredje land är att det där också ges skydd åt personer som i Sverige skulle bedömas som skyddsbehövande i övrigt.
Även om beslut om avvisning med omedelbar verkställighet normalt fattas kort efter att en person ankommit till Sverige eller givit in sin ansökan om asyl så torde ändock de i artikel 23 angivna tidsgränserna behöva föras in i Utlänningslagen.
Oavsett att en överträdelse av den "skäliga" tidsfrist som respektive land beslutar om, enligt förslaget, inte får någon praktisk konsekvens (förutom troligen en ytterligare arbetsbelastning vid överinstansen) så anser undertecknande organisationer att Sverige som ett internationellt riktmärke i lag eller förordning skall ange att beslutande myndighets prövning av en asylansökan skall ha gjorts inom 4 månader från ansökan.
Den svenska reglering som finns avseende något som skulle kunna jämföras med ett påskyndat förfarande finns i 8 kap. 8§ UtlL. Mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som finns avseende vad som skall betraktas som en uppenbart ogrundad ansökan, jämfört med innehållet i de nu av kommissionen föreslagna innehållet i artiklarna 27 till 31, så måste anses att det föreligger ett krav på en ändrad svensk lagstiftning. Undertecknande organisationer vill med eftertryck markera att vi ej ser något behov av att i en svensk reglering införa stadganden i enlighet med artikel 28 a, b eller c, dvs. om att falska uppgifter om identitet eller tidpunkten för ansökan skulle kunna läggas till grund för en handläggning i form av ett påskyndat förfarande. Artikel 33 Vi anser att lydelsen av artikel 33 stämmer med vår uppfattning, som vi bl.a. redovisat i vårt remissvar över SOU 1999:16. Artikel 34 I förhållande till nuvarande svensk lagstiftning förutsätter punkterna 1 och 2 att en lagändring genomförs. Artikel 35 Enligt punkten 1 torde en svensk lagändring erfordras. Lagtexten skall ange att ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet, enligt 8 kap. 8§ Utlänningslagen, skall ha överprövats inom 65 arbetsdagar.
Undertecknande organisationer anser ej att det föreligger behov eller skäl för att införa procedurförande enligt artiklarna 36 och 37. Artikel 38 Bedömningen av konsekvenserna av inrättandet
av en appellationsdomstol måste beaktas vid beslut om en eventuellt
ändrad svenskt instansordning (undertecknande organisationer hänvisar
till sina yttranden över SOU 1999:16 och Ds 2000:45). Också avseende punkterna 5 och 6 i förevarande artikel kommer att krävas en lagändring.
Ola Andersson
|