|
Yttrande över betänkandet Förslag till Svensk Klimatstrategi (SOU 2000:23)
Sveriges Kristna Råd, liksom dess internationella motsvarigheter Europeiska kyrkokonferensen och Kyrkornas Världsråd på den icke-katolska sidan samt COMECE och Justitia et Pax på den katolska sidan, har under många år aktivt arbetat med frågorna om miljön. Under 1990-talet, framför allt i samband med Kyotomötet, har klimatfrågorna haft en prioriterad plats på agenda inom den ekumeniska rörelsen. I oktober 1996 skrev Sveriges Kristna Råd ett brev till dåvarande miljöministern Anna Lindh med ett bifogat upprop undertecknat av ett 20-tal miljö- och biståndsorganisationer. I detta uppmanas regeringen vidta åtgärder för att hejda den globala uppvärmningen. Sveriges Kristna Råd har därefter följt utvecklingen på klimatområdet och i brev och samtal har vi framhållit vikten av att Sverige får en väl underbyggd klimatstrategi. Vi är därför i Sveriges Kristna Råd glada över att denna utredning kommit till stånd och att det nu finns förslag till en svensk klimatstrategi. Vi understöder betänkandets betoning av att det brådskar med åtgärder för att hindra de klimatförändringar som orsakas av den ökade mängden växthusgaser i atmosfären. Även om det fortfarande finns oenigheter bland forskarna om hur omfattande dessa gasers påverkan är, så påbjuder försiktighetsprincipen att omedelbara och effektiva åtgärder sätts in för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt som vi uttrycker vårt stöd för utredningens förslag vill vi uttala vår oro över att det i utredningen saknas reflektioner över vilka redskap som finns för att kontrollera den framtida klimatutvecklingen. Vilka framtida möjligheter finns i en utbyggnad av vindkraften, kan solenergin bättre tas tillvara och hur kan man utveckla förutsättningarna för att lagra elektricitet. Det finns en risk att den framtida energipolitiken alltför mycket bygger på en fossil produktion av energi och att en svensk klimatstrategi i värsta fall kommer att hindra utvecklingen av produktionsmetoder som inte alstrar växthusgaser.
Vi betonar vikten av att den tidsplan som fastslagits hålls, att utsläppen av växthusgaser 2005 är på 1990 års nivå, att medelvärdet för utsläppen minskar 2 % under perioden 2008-2012 och att de till 2050 har minskat med 50 %. I brevet från Sveriges Kristna Råd till miljöministern 1996 föreslog vi en väsentligt högre nedtrappningstakt. Det är dock viktigt att målen är realistiska och framför allt är det nödvändigt att arbetet på att minska utsläppen av växthusgaser omedelbart kommer igång och att det genomförs med mycket stor målmedvetenhet. Samtidigt skall man komma ihåg att utredningens ambitionsnivå är låt i förhållande till de insatser som krävs inför 2050. Vi stöder
förslaget om flexibla mekanismer och sänkor men föreslår
återhållsamhet i båda fallen, vilket innebär
att ett tak på minst 50 % uppställs för det egna landets
utsläppsreduktion och att användningen av sänkor begränsas
så att de inte används som kryphål för att slippa
neddragningen av utsläppen.
Förslaget om ett baspaket och ett tilläggspaket ger förutsättningar för en målmedveten strategi, samtidigt som det öppnar för en nödvändig flexibilitet med uppföljningar, utvärderingar och eventuella nya beslut 2004 och 2008. Vi noterar med tillfredsställelse att betänkandet andas en viss otålighet och kommittén föreslår "att takten i omställningen till ett hållbart samhälle ur klimatsynpunkt måste öka". Det är därför viktigt, som kommittén också betonar, att hela samhället engageras vid genomförandet av klimatpolitiken. Utredningen har genomfört ett grundligt analysarbete och presenterar konsekvenser av såväl den nuvarande utvecklingen som av de åtgärder som föreslås. Vi saknar dock vid sidan av t ex de meteorologiska och ekonomiska analyserna ett seriöst arbete med etiska aspekter och sociala konsekvenser. Klimatförändringarna är orsakade av de levnadsförhållanden och den livsstil vi valt. Det är därför viktigt att moraliska och sociala frågor tas på allvar i den mobilisering som kommer att krävas för att vända på utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle. Enligt kommittén kräver deras förslag till ny klimatpolitik "med nödvändighet ett långsiktigt tänkande i ett globalt fördelningsperspektiv". (sid 39) Mer i förbigående framhåller betänkandet den s k försiktighetsprincipen. De sker i anslutning till att Kyotoprotokollet förs på tal och det noteras att principen "innebär att trots osäkerheter och avsaknad av full vetenskaplig säkerhet bör förebyggande åtgärder börja vidtas redan nu". Ett så viktigt och kvalificerat påstående hade varit värt en bakgrundsbeskrivning.
Samtidigt är det viktigt att Sverige inte nöjer sig med de minimala åtgärder som krävs i Kyotoprotokollet. Enligt detta skall EU:s genomföra en minskning av utsläppen med 8 % under perioden 2008-2012. EU har fördelat kvoterna så att Sveriges utsläpp under denna period faktiskt skulle kunna öka med 4 %. Kommittén anser att Sverige inte alls skall öka sina utsläpp. Vi stöder kommittén i detta och menar att Sverige ökar sin internationella trovärdighet och kan på ett bättre sätt ha en påtryckande roll i klimatfrågorna genom att gå före i sina egna beslut. Sveriges klimatpolitik måste, som utredningen fastslår syfta till att minska utsläppen av växthusgaser, effektivisera energianvändningen och främja utvecklingen av nya energikällor som inte bidrar till växthuseffekten. Samtidigt som det sägs att inget enskilt land ensamt kan lösa klimatproblemet på egen hand, så måste det noteras att de s k i-länderna har ett särskilt ansvar. Dessa länder har hitintills svarat för 80 % av utsläppen och betänkandet fastslår att i-länderna måste först minska sina utsläpp om man skall ha framgång i de internationella förhandlingarna och få samtliga jordens länder att minska utsläppen av växthusgaser. Det är dessutom viktigt att i-länderna visar övriga delen av världen positiva resultat och är beredda att lämna ekonomiskt bistånd till ekonomiskt svagare länder. Ökat internationellt samarbete är en tvingande prioritet för att nå nödvändiga resultat. Sverige måste därför öka insatserna för att nå gemensamma överenskommelser, internationella skatteregler etc. Vi ser det som mycket angeläget att Sverige är drivande för att nå en miniminivå avseende energiskatter och koldioxidskatt inom EU - med utgångspunkten att successivt väsentligt höja EU-ländernas åtaganden. För Sveriges del kommer de negativa effekterna av klimatförändringarna inte att bli så omfattande som för vissa andra länder. Uppvärmingen beräknas att ge jorden en medeltemperatur som år 2100 är 1-3.5 grader högre än idag, men den blir inte jämt fördelad över jorden. I sina scenarier, som betänkandet nogsamt konstaterar inte kan kallas prognoser p g a bristande tillförlitlighet, beräknas uppvärmningen bli störst i norra Sverige, i områdena närmast Bottenhavet. Växtperioden för hela landet förlängs troligen med mellan en och två månader. Det kommer att få positiva konsekvenser för produktiviteten i jordbruket och tillväxten av skogen. Uppvärmingen av jorden får betydligt mer negativa effekter i de subtropiska regionerna, t ex i södra och norra Afrika. Genom att havstemperaturen höjs och vattenståndet ökar riskerar de kustnära områdena att drabbas av jorderosion och översvämningar, samtidigt som risken för torka blir större i områden med mer kontinentalt läge. I detta perspektiv måste den internationella solidariteten få stor betydelse. Utredningen konstaterar mer i förbigående att det är nödvändigt med "ett långsiktigt tänkande i globalt fördelningsperspektiv" (sid 39). Detta kan inte nog understrykas och måste bli föremål för ytterligare utredning och beslut. Här bör Sverige kraftfullt verka för en internationell beredskap att bistå de regioner som särskilt drabbas av naturkatastrofer orsakade av jordens uppvärmning.
De s k sänkorna, dvs upptag v koldioxid i förråd och reservoarer i framför allt skogsekosystemen, har också behandlats i Kyotoprotokollet där de orsakat stora svårigheter i förhandlingarna. Sveriges Kristna Råd var motståndare till att sänkorna tog med i Kyotoprotokollet och vi anser att Sverige skall verka för en restriktiv linje. Det finns anledning att varna för att de kan användas som kryphål för att kunna fortsätta utsläppen som vanligt.
I betänkandet finns förslag på regler, påbud och förbud för industrin, byggnationen och transporterna som syftar till att effektivisera energianvändningen och minska utsläppen av växthusgaser. Dessa administrativa styrmedel kan snarast användas i Sverige. Samtidigt föreslås att Sverige bör verka för att ge klimatfrågan en central ställning i arbetet med en globalt hållbar utveckling, bl a inom EU. Vi understödjer det viktiga i att Sverige verkar för att förstärka u-ländernas förutsättningar för utveckling och bekämpande av fattigdomen. Det är en nödvändighet för att dessa länder skall komma med i arbetet på klimatförändringar och att de globala insatserna skall ha framgång. Alla möjligheter till att effektivisera produktionen och konsumtionen av energin måste utnyttjas, men det kommer inte att räcka med effektivisering för att nå de mål som föreslås av utredningen. Därför anser Sveriges Kristna Råd det vara nödvändigt att använda ekonomiska styrmedel i form av skattehöjningar t ex genom att belasta koloxidanvändningen med höjd skatt. I ett kort perspektiv är detta till nackdel för dem som är i behov av att dagligen använda bil, men på lång sikt är sådana åtgärder nödvändiga för att komma tillrätta med de problem som orsakats av koldioxidutsläppen. En högre skatt på bensin och diesel kommer att påverka hushållen och förändra konsumtionen, men kommer på sikt att ge en högre livskvalitet genom förbättrad miljö, framför allt sett i ett internationellt perspektiv. Vi inser att detta förslag har regionalpolitiska konsekvenser, eftersom det särskilt missgynnar glesbygdområden t ex i Norrland. Därför måste någon form av kompensation för de ökade kostnaderna ges till dem som bor i glesbygdsområden liksom till de stora hushållen och låginkomsttagarna, vilka enligt utredningens analyser kommer att drabbas värst. De informativa styrmedlen har en avgörande roll när det gäller att få ett brett stöd för en klimatpolitik. Regeringen skall, enligt betänkandet, skyndsamt informera medborgarna om hur vi skall medverka till att begränsa klimatpåverkan. Denna information skall ske i bred samverkan med myndigheter, näringsliv, fackliga organisationer, kommuner och frivilliga organisationer. Informationen bör genomföras under 2001-2003. Vi stöder tanken på en bred mobilisering, men menar samtidigt att det inte räcker med information riktad till medborgarna som skall upplysas och får del av statens krav. Dels vet vi av erfarenhet att mer information och ökad kunskap om missförhållanden inte självklart leder till handling för att motverka missförhållandena. Dels skulle det kunna skapa känslor av maktlöshet och utanförskap hos en stor mängd människor om klimatfrågorna blev en ny variant av socialstyrelsens uppmaning till medborgarna att äta 6-8 skivor bröd varje dag. För att åstadkomma en bred delaktighet och ett folkligt stöd för en ny klimatpolitik är det nödvändigt att ta tillvara människors personliga engagemang, deras kreativitet och fantasi, liksom deras förmåga att själva dra slutsatser och finna handlingsvägar. Här krävs långt större insatser än vad som föreslås av utredningen och vi förutsätter att ett program för detta snarast utarbetas som kan ligga till grund för arbetet med vad som kallas "informativa styrmedel". Skolor, studieförbund, folkhögskolor, ideella föreningar, församlingar, byalag och konsumtionsföreningar är exempel på lämpliga forum för samtal och aktioner kring klimatförändringarna.
Vi kan konstatera, att som vi ser på naturen behandlar vi den. Har vi en syn på naturen där denna betraktas som en resurs till människans förfogande, så skapar det attityder i förhållande till naturen som i sin tur formar moralen. Betraktar vi å andra sidan naturen med respekt och vördnad, så inrättar vi våra liv med hänsyn till naturens egna inneboende värden. Vi hade önskat att kommittén gett mer uppmärksamhet åt den här sortens etiska och moraliska grundfrågor. Försiktighetsprincipen berörs i förbigående. Denna princip har uppmärksammats och använts i olika sammanhang, t ex när det gäller handelspolitiska regelverk och transplantationer mellan djur och människor. Principen är väl teoretiskt underbyggd och har en stark ställning i den etiska debatten. Den skulle ha kunnat ha gett viktiga bidrag till de etiska övervägandena när det gäller hur vi skall förhålla oss till klimatutvecklingen. Frågan om solidaritet har redan berörts i vårt svar och den är brännande och svår när det t ex gäller fördelning av ansvar och åtaganden. I det sammanhanget aktualiseras även principen om rättvisa. Det är enligt vår mening självklart att kraven på effektivitet, tillskapandet av regler och åtgärder av ekonomisk art skall kompletteras med överväganden om vad som är rätt att göra mot människor i subtropiska regioner och hur vi skall åstadkomma en god livskvalitet i vårt eget land.
Lennart
Molin
|